Hur innehåller potatisen under jorden stärkelse?

Potatis, liksom många andra växter som majs, ris och vete, lagrar stärkelse som sin primära energireserv i specialiserade strukturer som kallas plastider. När det gäller potatis kallas lagringsplastiderna för amyloplaster.

Potatis utvecklar knölar, som är modifierade underjordiska stjälkar. Dessa knölar är där stärkelsen lagras för att upprätthålla växten under vila och ge näringsämnen för ny tillväxt.

Processen för stärkelsesyntes i potatisknölar börjar med fotosyntes i bladen. Under fotosyntesen omvandlar växter koldioxid (CO2) från atmosfären och vatten till glukos, ett enkelt socker, med hjälp av energi från solen.

Glukosen transporteras sedan från bladen till knölarna, där den omvandlas till stärkelse. Omvandlingsprocessen involverar flera enzymatiska reaktioner som resulterar i bildandet av långa kedjor av glukosmolekyler, kända som amylos och amylopektin, som utgör stärkelsen.

Stärkelsegranulerna lagras i amyloplasterna, som är rikliga i knölcellerna. Dessa granuler kan observeras under ett mikroskop som små, runda eller ovala strukturer. När du skär upp en potatis kan du se stärkelsen i form av vita granulat spridda i knölens kött.

Stärkelsehalten i potatis varierar beroende på sort och växtförhållanden. Vissa potatissorter är kända för att ha högre stärkelseinnehåll än andra. Faktorer som temperatur, ljus och vattentillgång under växtsäsongen kan också påverka stärkelsehalten.

Stärkelse fungerar som en värdefull energikälla för människor och djur, vilket gör potatis till en viktig basföda över hela världen. Det används i en mängd olika kulinariska förberedelser, inklusive potatismos, pommes frites, chips och många andra rätter.